G3 i ishallen

En ganska intressant konsert igår. Först var det Fripp som skapade dom mest underliga tonmattorna ur sin gitarr. Mycket intressant. Mycket ambient. Tyvärr var det ju för svårt för en massa människor som antingen gick ut och dricka öl eller satt precis på raden bakom mig och talade med hög röst om saker som Stevie Wonders konsert i ishallen för 15 år sedan, Waters, King Crimson och annat progestuff. När det sedan var dags att applodera så vaknade diskussionsgruppen bakom mig och klappade och hurrade, som om dom skulle ha lyssnat på. Jäkla babbelidioter bakom rad 31 på parkett D.

Så var det då divan Vai som intog scen. Egentligen är ju ordet ‘intog’ fel, eftersom under hela konserten satt Fripp ganska långt bak till vänster på scen nästan osynlig. Vai stod framme på scen, med blåsluft från scengolvsnivån i håret, gitarr i handen och spelade. Låtarna tyckte jag inte var så bra och det dåligt mixade ljudet gjorde Vais andel faktiskt lite tråkig. Men eftersom shown innehöll lustiga koreografier där tre gitarrister och en bassist spelar på varandras instrument, hade man ju något att se på.

Som tredje på scen var Satriani. Jag tyckte han var så mycket bättre än Vai. Där Vai sprädär med gitarren och flummar ut i ändlösa gitarrmasturbationer, lyckas Satriani hålla sina tekniska solon som en del av själva låten, dessutom var mixningen mycket bättre. Speciellt bra var ju det när Fripp var med och Satriani med bandet drog tre låtar i rad. Vet faktiskt inte vilka de två första var, men den sista var en suveränt fin version av Flying in a Blue Dream. Det lät som en tung progresivt episk helhet. Vackert.

Till sist var det då alla tre på scen, Fripp sittande bak till vänster. Det lät bra. Nämnvärda av de fyra låtarna som hela trion spelade är King Crimsons Red, som började och avslutades med några takter ur In The Court of the Crimson King (se här) samt skapade massiv framrusning av diggare fram till scen, och Neil Youngs Rockin’ in The Free World. Som sagt, det blev endast fyra låtar med hela G3 och sedan var det tack och adjö, på med lamporna. Lite abrupt slut på det hela.

Allt som allt en helt njutbar tre och en halv timme elgitarr.