Popflugans död

Popflugan är död och bortstädad, nu ser spellistan mera normal ut igen med proge. Alltid lika svårt att hitta på vilka skivor jag vill först ha att lyssna på. Jag som inte kan göra listor. Men man kan se på sådana på nätet. Sedan är det lättare att hålla med eller låta bli. Så som listan som innehåller de 100 bästa progealbumen. Hur kan den redan ha Ayreons The Human Equation med? Är den faktiskt så bra? Varför listas Marillion som nummer 4 i listan med de 10 bästa progemetallbanden (nere till höger)?

Jag är nöjd med det jag har. Shuffle rules. Det är futilt för mig att göra “the best of” -listor. Det blir aldrig helt rätt. Inte kunde japparna i High Fidelity heller alltid komma överens. Fast det gällde nog mera människorelationer, eller hur man mår, än musik egentligen.

What came first, the music or the misery? People worry about kids playing with guns, or watching violent videos, that some sort of culture of violence will take them over. Nobody worries about kids listening to thousands, literally thousands of songs about heartbreak, rejection, pain, misery and loss. Did I listen to pop music because I was miserable? Or was I miserable because I listened to pop music?

Idag har jag lärt mig Två Greijer om att samla:
1. Ju mera du samlar, desto mera har du.
2. Ju mera du har samlat, desto sämre kommer du ihåg vad allt du egentligen har.