Hornbysommaren

Har sett ett par filmer som baserat sig på Nick Hornbys böcker, men aldrig läst orginalverken. Skulle bli bra semesterlektyr tyckte jag och läste böckerna i omvänd kronologisk ordning.

About A Boy

Life took up so much time, so how could one work and, say, take a bath on the same day?

Livet krånglar till sig ibland och man kan inget åt det. Det bara blir så. Åldern har ingen betydelse; problemen är kanske olika, men krångligt är det ändå. Jag kan till en del känna igen mig i både den äldre (lika gammal som jag!) och den yngre huvudpersonen fast jag inte är en cynisk tidsfördrivare med 30 minuters tidsenheter och är kanske aningen mer medveten om omvärlden än en 12-åring. Tror nog att About A Boy skulle vara med på min lista över jätte bra böcker (A Prayer To Owen Meany av John Irving skulle finnas på den listan också). Men jag gör inte listor. Där filmen verkade mera som en komedi, har boken en bitterljuv underton: den smakar mera äkta. Man kommer djupare in i persongalleriets tankar om livet genom att läsa boken, som vanligt, sådant är svårt att presentera i filmens begränsade tidsrymd. Var Kurt Cobains närvaro stor i filmen? Kommer inte ihåg. Måste väl hyra filmen och göra en jämförelse.

High Fidelity

I can see everything once it’s already happended – I’m very good with the past. It’s the present I can’t understand.

Att banda egna kassetter, välja ut låtar, är en form av konst åtminstone jag höll på med (“To me, making a tape is like writing a letter – there’s a lot of erasing and rethinking and starting again”). Inget man gör mera. Kanske på CD. Men det har blivit så olagligt. Kan inte påstå att mitt liv är lika yrt som huvudpersonens i High Fidelity (“I’ve spent nearly thirty years listening to people singing about broken hearts, and has it helped me any? Has it fuck.”) men visst är det igenkännbart till en viss del, sådär på ett obskyrt sätt. Som när jag kände igen en del av melodin och lyriken till en låt, men visste inte vad det var för något. Underlig känsla. Det var bekant men obekant samtidigt. Senare kom det fram att jag känt igen en del av The Great Nothing av Spock’s Beard. Dessutom är det nog på riktigt också så att bananlikör inte är bra att dricka mycket av. Nick vet han.

Fever Pitch

Non-footballing friends and family have never met anyone madder than I; indeed, they are convinced that I am as obsessed as it is possible to be.

Neeej! Fotboll! Jag har inget intresse för den sporten. Eller sport över huvudtaget egentligen. Boken var tungläst, just på grund av den stora mängden, för mig intetsägande, fotbollsreferenser som finns med i alla svängar. Livet, vid sidan om fotbollen, blir i skuggan: den finns där men spelar en biroll utanför skärpedjupet. Men så det är ju en bok som handlar om att vara fotbollsfan. Skulle ha lämnat Fever Pitch oläst om jag inte hade läst två andra (bra) Hornbyböcker precis innan. Har ingen minnesbild av att jag sett Fever Pitch som film, vilket naturligtvis inte betyder att den inte filmats. Det har den. En version av denna självbiografiska berättelse gjordes 1997. En annan version, omskriven till amerika och baseball (?!), med bl.a. Drew Barrymore, ser ut att vara på kommande.

Och så tog semestern slut och om jag nu något lärt mig, fast det är väl inget man läser fiktion för, är det där med inte. Det är liksom minst lika viktigt med det man inte gör/skriver/är som det är med det man gör/skriver/är. Låter vettigt. Åtminstone i denna korta stund mellan det förflutna och det kommande.