En av skivorna från förra lördagens skivshoppning visar sig vara en intressant ny bekantskap. Inte minst för musikens skull, utan också för att pärmkonsten och videomaterialet tilltalar mig med sin skrubuhet. Det är dansken Lasse Hoile som är bakom Blackfields video och fotoestetik (och senaste Porcupine Tree -skivans pärmbild). Han har verk till salu.
Blackfield
Strålande! Jag har lyssnat på PT sedan ett par åt tillbaka (Lightbulb Sun + In Absentia har jag, och så någon singel jag inte kan placera) och nog var det ju bekanta tongångar.
Blackfield-videons material var nog lättare — både i betydelsen mindre svårt och mindre tungt — än vad jag vant mej med Porcupine Tree, men karln behöver väl inte alltid köra på överväxel. Eller är kanske titelspåret inte representativt för resten av skivan?
Videon var väl precis vad jag förstår av "skrubu". Det kräver en hejare att kunna göra nåt så skrubut med så mycket teknik. Hatten av, ju!
För ett större antal år sen hade vi ett multimediaprojekt på skolan och vi jobbade hårt med att "snotta" ([snåtta], av eng.: snot – snor) vårt material till att se råare, smutsigare och, tja, just skrubugare. Vi lyckades inge vidare :)
Blackfields musik, tycker jag, ligger mellan PT och No-Mann (ett av Wilsons många projekt). Ganska korta låtar (och en mycket kort skiva, bara ca 37 min!!) men trevlig musik.
Skrubu är en filosofi och en livstil, och sådant är svårt att skapa från tomt ;)