Sitter på vinden av mitt hus. Ser en stor, förbannat ful och äcklig spindel vandra över trägolvet. Spindelns kropp, grovhårig och grå, är svullen och fylld med små svarta ägg. Det ser ut som om några av äggen kläckts eftersom det, här och där mellan äggen, finns djupa, varande, blodiga gropar. Jag springer förskräckt ner en våning, och återvänder snabbt med en flaska insektsspray. På vägen tillbaka till vinden noterar jag att trappan kryllar av myror. Men det verkar inte så alarmerande som spindeln. Först spideln, sedan myrorna. Kan inte tåla tanken av en hel armé av spindlar i mitt hus. Spindeln står stilla mitt på golvet. Stirrar den på mig? Jag riktar sprayburken mot fulingen och den får sig en dos av giftet. Väsande stiger spindeln upp på bakbenen och försöker skydda sig med frambenen. Jag fortsätter spraya. Spindeln väser. Jag noterar att den har en ganska stor mun. Fy. Mittialt börjar det väsande monstret springa mot mig. Jag fortsätter spruta gift mot den attackerande spindeln. När jag vaknar är den sista minnesbilden av drömmen att spindeln stannade, den hann aldrig helt fram till mig. Kanske den dog. Jag hoppas äggen inte heller överlevde.
Kan inte komma ihåg att jag skulle direkt varit rädd, men en mardröm var det ju nog. Låg länge i sängen halvvaken och försökte radera minnesbilden av den äckliga spindeln, utan framgång. Däremot guppar tankarna i drömmens eftersvall. Det måste ju finnas en spindel till någonstans, en likadan ful jävel. Och vad hände med de äggen som kläckts?
Klockan var fem före fem.
Problemet med att tolka sina egna drömmar är att man inte kan se sin egen baksida Det är därför man, i allmänhet, inte borde tolka sina egna drömmar.
—
Drömmens Väg.
