Att söka bilder i sitt bildarkiv är egentligen ganska så härligt, man ser vad allt man har förevigat längs med åren. Bildarkiv. Det låter jättefint. På riktigt har jag mina negativ, och bilder också, i skolådor och kappsäckar. Total oordning. Massor av minnen. Ens livshistoria i en likadan yrsel som vad livet i sig själva varit.
Sökte igår bland annat en färgbild i mellanformat. När jag hittade bilden var den nog i mellanformat, men svartvit och äldre än vad jag kom ihåg. Minnet sviker, delvis. Hittade andra bilder också. Det fina med att ha yrsel i arkivet är att det kommer emot oanade minnen. Vad ung man såg ut 1992. Vad har hänt sedan dess? Glasögonen har definitivt minskat i storlek längs åren.
Att söka bilder i sitt bildarkiv är farligt. Man strövar ut på sidospår, följer gamla minnen. Glömmer tiden. Ineffektivt sätt att jobba. Men härligt.
För att inte tala om att försöka sortera ut de vettiga bilderna och arkivera 3 år av digitala fotografier. Det höll på att knäcka mig. Men nu är det gjort.
Att sortera gamla bilder kan vara knäckande, eller njutbart, men jag borde editera c.a. 50 timmar resevideo, som är mer eller mindre skrämmade projekt…
Att editera video är så mycket mer tidskrävande än att sortera stillbilder. Hur lång video tänkte du redigera ihop av 50 timmar material?