Jag är också en kidult

Har funderat på måndagens husis och där Sylvia Bjons kolumn om kidult (tyvärr hittade jag den inte på nätet). Kände mig tvungen att söka lite information om fenomenet. Fast ordet inte precis är en nyhtet, det har existerat i nitton år, har jag inte hört om det. Inte fast jag också (som Bjon) är en. Kanske jag först nu förstår vad det egentligen betyder, hur barnslig jag är? Man blir faktiskt klokare när man blir äldre! Fast det inte verkar så.

Adolescent: You should have realised something was wrong when both you and your 14-year-old nephew received the same Christmas presents. Put down the Xbox controls and pick up something you plan to read past page three.
(Testresultat: Are you a kidult?)

Nå, kanske det inte är riktigt sådär illa. Datorspel är ganska ointressanta i mitt tycke och jag läser nog mer än de tre första sidorna i en bok. Men så njuter jag nog också av ritade TV-serier som Cow & Chicken, The Simpons och ja t.o.m. de få avsnitt Spongebob Squarepants som jag har sett. Potter är kul och sci-fi intresserar. Ett vålmående barn alltså.

Somliga anser att vi hör till en Peter Pan –generation, andra att barndomen slutar först vid 35 års ålder. Jag orkar egentligen inte bry mig. Livet är roligare såhär. Jag är en ansvarsöls vuxen som inte vill växa upp. Att vara vuxet barn och ha barn är inte bra för barnet… det barn som till åldern är barn ålltså. Skulle man få ett barn vore det väl dags att mogna, bli allvarlig och vuxen. Om man fick, skaffade, blev med. Ett stort om. Om

Det fina med att vara ett vuxet barn är att man har råd att slösa fyrk på sina leksaker. Skaffa sådant man blev utan länge sedan. Fast det kanske inte alltid är likadana leksaker som då. När jag var liten/yngre tyckte jag att tekniska apparater var roliga att leka med. Namnet Commodore 64 får mig fortfarande nostalgisk. Väntas nu? Kanske mina leksaker inte är helt olika idag än vad dom var när jag var liten/ung, dom är bara modernare. Bra så.

Det finns säkert djupa analyser varför en vuxen vill känna sig som ett barn, men i mitt fall tror jag att mycket beror på hur man hade det som liten. Som barn tyckte jag att var det definitivt roligare med vuxna som inte var gravallvarliga. Sådan vill jag också bli när jag blir stor, tänkte jag. Nåja, kanske jag inte tänkte precis så, men i efterskott tror jag att det väl kan ha varit en latent önskan. Det betyder ju inte att man inte tar sitt ansvar eller gör sina uppgifter. Tycker fortfarande är det trevligt med människor som, trots sin ålder, har humorn i behåll. Surpuppor är tråkiga och trista. Man kan vara saklig utan att vara torr och bitter som en påse citronsyrepulver.

Kidult……Sounds better than old and imature
(kommentar i Mike Browne’s Blog)

Läs också Magnus Londéns kolumn Bethovens hämd som på sitt sätt (kanske) snuddar vid samma tema.