Det här med normala saker

Min mormor, må hon vila i fred, kunde inte förstå att jag inte hade gardiner i köket. Detta var länge sedan. För mig var det inte en stor grej, jag hade ju gardiner i det andra rummet. Om någon granne såg mig i köket så tyckte jag att det var mera deras problem än mitt. Mina föräldrar, speciellt mamma, verkar ha problem med att jag nu lever i en lägenhet utan taklampa. Ibland får jag känslan att i hennes ögon lever jag i en lamplös stenålder. Det är inte alltid lätt att vara ett barn till sina föräldrar. Jag har ju lampor, ett dussin åtminstone, i min lilla lya. Vad behöver jag en taklampa till på riktigt?

Idag har jag tagit ett steg mot ett normalare liv. Inredningsvis har det en stor inverkan, det måste jag erkänna. Mormor skulle vara nöjd och trots att jag inte ringt och berättat föräldrarna, kan jag tänka mig att även mamma tycker att det är bra. Grannarna mittemot bryr jag mig inte om. För dem kan det vara en överraskande förändring i de dagliga spaningsrutinerna, eller kanske deras rastlösa själar lugnar sig. Jag har nämligen skaffat gardiner till sovrummet. Kan inte komma ihåg att jag skulle ha köpt gardiner någonsin tidigare i mitt liv. Allt som allt en helt intressant upplevelse som inte var alls så tråkig egentligen. En milstolpe i en ungkarls liv. Troligen inget jag kommer att upprepa inom närmaste decenium. Detta var ett impulsköp på grund av en rekommendation.

Det finns som tur ingen fara att jag blir en mjukis på grund av detta. Tillsvidare känner t.ex. inget större behov att skaffa onödiga extra dynor till soffan. Inredning är en trög men långsam process. En lägenhet blir inte ‘jag’ på några månader. Det kommer att ta tid. Lång tid.

2 thoughts on “Det här med normala saker

Comments are closed.