Sakta men säkert blir jag av med sådana saker jag inte behöver. Det är svårt när man har blivit välsignad med ett lynne som tvingar en att samla. Samla egentligen på allt. Allt från gamla räkningar till söndriga videobandspelare. Minnen, det är minnen. Souvenirer från ens liv. Onödiga saker, skräp och trams. Min lott i livet är att samla på skräpet.
Efter senaste flyttet har jag försökt göra mig av med en del av mina saker. En strävan till ett lite enklare liv, kanske. Åtminstone låter det fint. Det låter precis så att jag försöker bortföklara faktumet att jag nu inte har lika mycket förvaringsutrymme som tidigare. Kanske jag också har insett att allt inte är värt att spara på.
Idag fick jag mitt gamla skrivbord bortsökt och det fina med det hela är att bordet fortfarande hålls inom släkten. Ett stort gammalt gediget bord som har varit i mitt bruk i över tio år, allt sedan jag tackade ja när jag blev tillfrågad om jag ville ha den. Den har följt med mig från studietiderna i Nykarleby till Sibbo och till tre olika ställen i Helsingfors. Minnen. Men den souveniren fick gå. Och det känns inte så sorligt alls. Tvärtom, jag är egentligen ganska nöjd. Bordet är borta, minnena finns kvar och jag har lite mera utrymme.
