Femton och ett halvt tusen steg

Det måste vara något fel med mig. Igår funderade jag om jag med min obefintliga kondition skulle orka springa runt hela den korta spånbanan jag hittade. Idag sprang jag runt den. Den obefintliga konditionen överraskade mig. Okej, det tog på. Men inte nog med det. Jag gick längs Mejlans- och Ekuddsvägen ner till Fölisöbron och sprang sedan nästan hela vägen till Fölisövägens och Paciusgatans korsning. Gick en stund och sprang ännu en stump längs Merikantovägen. Nu är benen trötta, i morgon är dom sjuka.

Vad driver mig till denna sportgalenskap? Medelålderkris? Har jag fått nog av att sitta vid datorn? Solfläckar? Vanvett?

Kanske det är skorna som gör det. Har lidit nu i tre veckor av skor som skulle platsa i ett tortyrmuseum. Trodde först att skorna bara var styva som nya och att de skulle mjukna lite i bruk. Icke sa nicke. Skava gjorde de. Men jag gick tappert med dem. Långa turer. No pain no gain, tänkte jag och gick vidare. Igår fick jag nog och det ledde till inköp av nya skor idag. Bra skor. Det var som att gå på bommul. Springa på bommul. Ett nöje.

Kanske det är stegmätaren. En underligt motiverande liten manick. Min är en simpel billighetsversion. Den har inte ens ett namn, ingen tillverkare förutom Made in China. Och jag har inte den blekblåaste aning om den räknar rätt. Den påstår att jag tog nästan nio tusen steg under arbetsdagen och över sex och en halv tusen till under min sportgalenskapsrunda. Tillsammans femton och ett halvt tusen steg. Låter bra, om det stämmer.

Kanske det bara är vanvett.