Den osannolika sportarens strapatser

Dagens länk började från Åggelby. Janne föreslog redan för en tid sedan att en tur i hans domän kunde vara ett alternativ. Där finns mycket att se, många rutter att välja mellan. Idag blev det av.

Stegmätaren visade ca 1640 (tog mig till Åggelby per buss) när vi ätit en glass per man, planerat rutten och påbörjade vår spatsering.

Först gick vi söderut längs västra sidan av Vanda å mot Gammelstaden. Vig Gammelstads forsen bytte vi till östra sidan och styrde stegen norrut. Solen gassade på och svetten rann. Alla simplatser vid ån, sandstränder och små bryggor, var proppfulla av människor.

Vid gränsen av Helsingfors och Vanda, vid korsningen av Staffansbyvägen och Gamla Tusbyvägen där Kervo å flyter ihop med Vanda, tog vi oss över tillbaka till västra sidan av ån och vände söderut. Inte mer än 6 km från Helsingfors-Vanda flygstation, ca 13000 steg från startpunkten, satt vi oss ner vid ån för lite kaffe och smörgås. Vackert väder, lätt skugga, å, natur: det finns sämre sätt att spendera en söndag.

Vi fick lite extra underhållning av familjen vi-kan-inte-paddla som kom vinglande förbi. Långsamt. Bredden av Vanda å ville inte riktigt räcka till när de alltid efter några paddeldrag antingen vände tvärt till vänster eller höger, medan deras lilla flicka satt mitt i kanoten och skrek i panik. Det tog familjen ca 10 minuter att paddla ett par hundra meter. Imponerande på sitt sätt.

Så var det dags att fortsätta länken. Det är faktiskt fina områden man ser längs ån. Skog och åker, öde och bebott. Allt ser så annorlunda ut från fotgängarvinkel än från bil eller buss.

När vi väl hade återvänt till startplatsen visade stegmätaren ganska så precis 21000. Allt som allt blev dagens Vanda å turné 15,7 km.

Hemvägen gick via en av Helsingfors (antagligen) högsta kullar, Himmelsberget. Det är fantastiskt att känna sig som en turist i sin egen hemstad. Nya, för mig nya, fina områden och platser finns överallt. Ganska så motiverande egentligen, en god orsak att ta sig en gåtur eller två.

När jag kom hem visade stegmätaren ca 31000 varav dryga 27500 var aeroba (över 60 steg/min.) i 229 minuters tid. Totalt 23 kilometer. Int’ så illa alls.

Och så tre iakttagelser från den gångna veckan.

Ett. Sånger till vars takt det är bra att springa är Porcupine Tree: Arriving Somewhere But Not Here (12:02), Tomas Bodin: The Ballerina From Far Beyond (7:37) och Kent: Socker (5:35).

Två. Det går att springa så att det känns skönt. Trodde att det aldrig skulle hända. Tyvärr räcker inte konditionen till att springa länge, men den korta stund det händer, är det en fin känsla.

Tre. Det inte en fin känsla när en liten fluga mitt i allt navigerar in i näsan på en. Speciellt obehagligt blir det när man märker att flugan har festat stunden innan. Detta märks genom att näsborren, en halv sekund efter sammanstötningen, fylls med en stark skitlukt. Skit i betydelsen exkrement eller kacka. Fy fan. Superäckligt.

4 thoughts on “Den osannolika sportarens strapatser

  1. Välkommen i det gröna, citysportaren. Små flugor i näsan och lungorna hör till vardagen när man sportar utanför Helsingfors absoluta centrum.

    Inte för att jag sportat på det viset på länge, men det har definitivt hänt mig många gånger.

  2. Så nostriller (och lungor) fyllda med dyngmarinerade småflugor hör till den rurala sportarens vardag. Citysport låter fråschare.

  3. Flugur kan du hosta ut. Stadsluftens tungmetall- och dammpartiklar som du andas in blir kvar i lungorna. Så vem vet? Ju mer du andas utomhus i staden desto snabbare dör du? Skrämmande tanke eller hur?

  4. Hur som helst, vi skall alla en gång dö… Finns det annars statistik om hur mycket tidigare cityfolk dör i jämfört med kusinen på landet?

Comments are closed.