Flygplanskrasch

Det är en besynnerlig känsla att sitta i ett flygplan som rullar längs startbanan och observera hur ett stort blått futuristiskt flygplan, lite som en rymdraket, håller på att landa på havet bredvid. Mitt i allt hamnar nosen av det blåa planet under vattenytan och hela åbäket kastar en våldsam volt framåt. Efter en bråkdels sekund syns endast aktern av det blåa planet. Min första tanke är “och var är kameran när man behöver den”. Medan planet sjunker, luften och människor pressas ut genom en lucka någonstans under sidorodret, slår det mig att allt jag har är min mobiltelefon och den kan jag inte använda i ett flygplan. Det dramatiska ögonblicket blir inte förevigat.

Planet jag sitter i accelererar. Havet bredvid stormar, vågorna är höga. Samma starka vind som fick det blåa planet att kapsejsa håller mitt plan nere på startbanan. Farten ökar men planet stiger inte. Vi närmar oss en stor byggnad. Det blir mörkt. Tydligen fortsätter startbanan i tunnel under byggnaden. Vi passerar trafikmärken som varnar att det är bara tjugo centimeter mellan vingspetsarna och väggen. Tur att kaptenen kan sin sak, tänker jag medan vi praktiskt taget flyger framåt i en allt smalare tunnel. Så lägger jag märke till den underliga måltavlan som är målad på en grå vägg. En vägg som går tvärs över startbanan. Vi är för lågt, vi kommer inte att träffa mitt i prick. Planet försöker lyfta men som jag anade blir det inte fullträff. Kanske nästa gång. Jag känner hur min kropp rinner ner för den gråa väggen.

God morgon.