Jag och en hel massa kvinnor

När jag stiger in i teatersalen kan jag inte låta bli att notera publikens sammansättning. Jag skulle tippa att det är 96% kvinnor. Vad är det jag är på väg att se på? Vad tackade jag ja till när mejlen kom? Teater, visst, men inte kollade jag vad det gällde.

Det visar sig vara en monolog. En teatralisk stå-upp komedi om den moderna kvinnans hektiska liv mellan hemmet och jobbet. Jag förstår att publiken består till största delen av kvinnor. Kvinnor i olika åldrar. Några män. De flesta hit lurade av sina fruar, kan jag tänka mig. Några ungkarlar. Jag en av dem.

En och en halv timme. Utan paus. Tur att man får ta mig sig en whiskey i salen. En dubbel sådan.

Det handlar om sex, barnuppfostring, jämlikhet, dagis, att hålla upp en viss fasad så att grannarna inte får fel bild, att vara kvinna med man som chef, matlagning och mera sex. Allt detta då från en kvinnas perspektiv.

Vissa saker tilltalar mig, en barnlös ungkarl, inte. Allt det där med uppfostring och dagistanter kändes lite tråkigt faktiskt. Men då fanns ju whiskeyn där.

En stor del kunde jag förstå, från min synvinkel dock, men visst insåg jag min ironiska roll som man i publiken. Och ja, nog skrattade jag en hel del också. Till och med så att tårarna rann. Dock inte lika hysteriskt och ofta som kvinnorna i publiken. Jag är ju trots allt kanske inte precis primära målgruppen. Eller är jag?

Cellofan på Svenskis Mini Scen är bra resonerar jag, eftersom när pjäsen slutar känns en och en halv timme som en kort tid.

2 thoughts on “Jag och en hel massa kvinnor

  1. Jag var igår och kolla på Q-teaterns Heidi Hoo, som var humoristisk fast skådisarna spelade nästan hela sättet skrikande. Tre brudar bjuder på “naisnäkökulmaa” med kraftig dialogi, tyyliin: Vittu mua vituttaa – siis, VITTU MUA VITUTTAA!

    Postmodern feminism är visst lite passé, men hoppeligen även kararna fattar budskapet…

Comments are closed.