En kort kommentar gällande David Gilmours nya skiva

Pekka • 26.3.2006, 12.39

Har lyssnat på David Gilmours nya sedan början av månaden. Först ganska intensivt, senare har den funnits med på min random-spellista. Har tänkt på att skriva om skivan lite, men vet inte riktigt hur… hmm…

Det är nämligen så att Gilmour är en av mina stora gitarrgudar. Min dyrkan började en het sommar i början av 1980-talet. Brorsan hade The Wall på C-kassett och jag lyssnade sönder kassetten den sommaren (fick nästan stryk för att jag söndrade hans kassett, lyckades dock ljuga mig ut ur situationen).

Den känslan, den gitarren. Den fick mig att slinka in i progressiva rockens värld. Visst hade jag lyssnat på musik innan The Wall. Jag tyckte om det mesta jag hörde. Tjajkovskij, Beatles, Tapio Rautavaara och Paul Anka… alla stod på samma linje så att säga. Allt som kom emot var bra. Jag var den normala musikdroiden som varken tycker bu eller bä.

Så hände sommaren med The Wall. Jag insåg hur musik kan vara så mycket mer. The Wall rörde mig på ställen som ingen annan musiker hade ens tänkt på (fy, inte på det sättet!). Jag spelade brorsans kassett, i min monoradio, om och om igen. Det var en varm sommar. Jag låg på balkongen och svettades i min påbörjande pubertet och njöt. Det var som om den skönheten och ångesten som The Wall innehöll skulle ha varit skriven bara för mig. Jag orkade inte bry mig om att det handlade om krig och saker jag aldrig upplevt. Musiken tilltalade mig. Jag var vän med musiken och musiken var vän med mig.

Jag hade hittat min grej. Det var Pink Floyd. Sakteligen efter The Wall-sommaren började jag samla åt mig allt vad som fanns att tillgå i Pink Floyd-väg. Alla skivor. Alla soloskivor. Allt som en Pink Floyd medlem hade gjort, rört eller hört. Det de hade tänkt på eller spottat i. Det var helig mark och jag ansåg mig vara den rätta personen att stiga in i det heliga, eftersom jag förstod vad bandet hade att säga och de talade i på ett sätt jag kunde relatera till.

Efter cirka ett årtionde av fanatisk fanatism lugnade jag ner mig. Jag ansåg mig äga allt jag kunde tänka mig. Jag hade hört det mesta som kunde klassificeras som något som hade något, ens något litet, att göra med Pink Floyd. Naturligtvis hade jag också lärt mig att urskilja de olika bandmedlemmars röster och instrument. Gilmour och Wright i Echoes sjunger så vackert i hop. Waters är den desperata rösten. Mason är den enda medlemmen som figurerat på alla officiella skivor, men han är trots allt den mest osynliga.

Nåja. Ung o dum…

Nu är det år tjugohundrasex. En hel del har hänt sedan min prepubertetssommar, då jag svettades på balkongen i byns fulaste elementhus. Jag har både hört och sett bandet live. Jag har hört alla soloskivor, sett en del som videon. Jag har upplevt det mesta…, inte allt, men nog en hel del. Mitt liv innehåller, sedan en lång tid tillbaka även annan musik än bara Pink Floyd. Och jag har insett att det finns en hel del Pink Floyd-relaterat material i världen, mer än vad jag någonsin kunde tänka mig få tag på eller äga. Men i mitt liv har Pink Floyd en speciell plats. Floyd räddade mig från att bli den musikförbrukaren som musikbusinessen skulle vilja se mig som.

Så, efter att det har varit tyst på Floyd-fronten en tid (ja, ja… förutom fyra låtar på Live 8) kommer min gitarrgud ut med en soloskiva, On An Island. Hans tredje.

Den första soloskivan är ju kanske inte en höjdare, men naturligtvis har jag lyssnat på den en hel del. Några helt okej grejer, men helheten är ganska ojämn. Gilmours andra solo köpte jag på Zürich flughafen 1985. Den tycker jag är bättre än den första. Jämnare till kvaliteten. Inte en Pink Floyd skiva, men helt okej, sådär trevligt rockpoppig. Den har låtar som jag lyssnat på mer än vad jag spelat första soloskivan i sin helhet (liksom… Let’s Get Metaphysical, Near The End och Murder).

På On An Island hörs det att min gitarrgud är 60. Ung är ju jag inte själv heller, men att gudar föråldras är ju alltid chockerande.

Skivan är lugn. Många låtar i valstakt, inget fel på det, men det blir lite för enformigt. Jag måste påpeka dock att många av låtarna är bra, mycket bra, men variationen fattas, vilket leder till en ganska jämntjock känsla. Skulle man dra paralleller till matvaror är On An Island en låda med praliner. Alla ser lockande ut och man vill äta alla, helst på en gång, men efter några bitar blir det för mycket av det goda. Tar man ett par i dagen är det hur mumsfilibabba som helst.

Många av sångerna är till stilen något som kunde ha varit med på Atom Heart Mother, More eller Obscured by Clouds-tidens Pink Floyd skivor. Små berättelser och lugna visioner. Inte undra på att Gilmour på sin pågående turné spelar gamla godingar så som Wot’s… Uh The Deal och Fat Old Sun. Den rivigaste (?) låten, Take A Breath, har hamnat på fel skiva, känns det som. Den skulle ha passat bättre på förra skivan. Och fast gitarren räddar This Heaven, är det ändå bara en ganska simpel och smått tjatig blueslåt. Som pärlor bland pralinerna i min musikmun smakar A Pocketful Of Stones, Where We Start och Smile bäst. Ja och naturligtvis instrumentallåtarna Red Sky At Night och Then I Close My Eyes.

Oberoende soloskiva har Gilmours instrumentallåtar varit bra. Något som kan noteras även på de två sista Pink Floyd studioskivorna. Både Terminal Frost och Marooned är faktiskt fina låtar.

Att lyssna på Pink Floyd är som att känna sig hemma, sa en kompis en gång. Jag instämmer och späder på med att det är precis lika hemtrevligt att lyssna på Gilmours gitarr var än man hör den. Må det vara på en Pink Floyd, Supertramp, Dalbello, Paul McCartney eller David Gilmour-skiva.

Gilmour har aldrig varit den stora låtskrivaren eller textförfattaren. Han är den stora sologitarristen och har en fantastisk röst. Han var en del av Pink Floyd. Den andra delen var Waters — textskaparen och låtskrivaren. Enskilt har ingendera presterat något som kan matcha det dom gjort ihop.

Men fast gitarrguden är gammal och fast han inte är låtskrivare extraordinaire, kan han fortfarande spela gitarr. I hans händer sjunger gitarren med en personlig och igenkännbar röst. Den trollar fram känslor och målar bilder. Därför är Gilmour fortfarande min gitarrgud.






Kommentointi suljettu.