Skägget

Hade inte egentligen någonsin tänkt på saken, men det verkar vara möjligt för ett progeband and slinka över till något som liknar Toto (med lite Trevor Rabin -influenser). Nya Spock’s Beard skivan, Spock’s Beard, är ett bevis på att det är möjligt.

Helt oprogressivt är det ju inte, och ställvis mycket njutbart, men definitivt annorlunda än när Neal Morse var med i gänget.

Jag skulle vilja göra en liknelse till The Eagles, men det vore fel. Örnarna degraderade sig till dansbandsmusik. Så illa har det inte gått med Spocks skägg. Men att jämföra dagens band med den som gav ut skivor som V eller Snow, är som att jämföra äpplen med oliver.

Somliga gillar äpplen, somliga oliver och så finns det som gillar båda, eller ingendera. Så är det med musik också. Kanske man kunde jämföra det hela med en restaurang som har bytt kock och förnyat menyn. Trots att allt man är van med har ändrat, betyder det inte att utbudet är sämre, bara annorlunda.

Jag märker mig vara mindre kräsen gällande musik än mat. Nya Spocken är en bra lunch, men en gourmetupplevelse är den inte. Fast, det är väl inte en helt dålig sak det inte. En god lunch kan man leva länge på.

2 thoughts on “Skägget

  1. Spockarna (och Neal Morse) har ju alltid haft ett alldeles för stort stråk västkustROCK i sin musik, vilket gör SB till ett band som är som bäst när det inte sjungs. Så utvecklingen är inte alls särskilt förvånande. Just det som skiljer SB från den urprungliga progrocken (som ju har ytterst lite förnakring i rockens harmoni- och melodivärld) är det som de alltså gått vidare till. Meh.

  2. För mig är det troligen just harmonierna och melodierna som gör det. Visst får det finnas kaos och disharmoni, men i långa loppet orkar jag inte med sådant. Det är nämligen så att jag är lite popskadad, och det märks ibland, men jag kan nog leva ett normalt liv trots det.

Comments are closed.