Finskan är ett fult språk, skriver Markus Lindholm i en artikel jag hittade via Maalainen.
Har läst texten några gånger igenom och kan nog inte riktigt hålla med. Förutom den delen där Lindholm skriver om hur vidrigt Kimi Räikkönen uttalar engelska. Räikkönens orala kunskaper är ju faktiskt ökända även här i landet (och inte bara hans engelska). Man kan ju dock inte jämföra hans uttal med de nuvarande svenska Formel-1 förarna.
Men hur är det med svenskarna och deras elokution?
Jag menar, vem i fridens namn har kommit på att börja uttala Beatles som biittels, med e på fel ställe, och sedan spridit det runt hela Sveariket? Eller Lidl som liidel, med ett extra e? City med långt t, sitti? Och hur har i i Sverige blivit unisont med ryskans mjuka i? För nämna bara några udda exempel.
Låter slappt och ovårdat. Inte ädelt alls. Troligen lika fult i mina öron, som finskan i Lindholms.
Och varför i fridens namn vill man göra sig av med de högt älskade prepositionerna: “Värna din rätt i samhället!”
Okej, tätä en edes yritä kirjoittaa ruotsiksi. Omaan korvaani Ruotsissa puhuttu ruotsi ei kuulosta rumalta vaan omituiselta, sanoisinko sievistelevältä. Itse olen selittänyt sen Ranskasta tuodulla rokokoo-perinteellä. Vain jatkuvat niiaukset puuttuvat. Ja entäs sitten tämä alinomainen taipumus lausua a:t o:ksi. Eikö ne jo kerran vaihtaneet osan a-kirjaimista å:ksi?
Sykolog och terapeft låter lite konstigt i våra öron.
Ida: äh, vem saknar prepositionerna?
Karri: Ehkä se on fransmannien vaikutusta, ehkä ei. Mutta niinhän se on että kielet muuttuvat koko ajan.
maalainen: …och jur och jos.
Trevligt att min artikel lyckats väcka en åtminstone liten debatt.
Jag förstår att min artikel kan tolkas som att jag verkligen anser att det finska språket är förkastligt och låter gräsligt, vilket lite också är idén bakom den. Hur som helst är den skriven med en viss ironi och anspelar på hur förvånansvärt många svenskar uppfattar finskan. Det är självklart att man inte kan stämpla ett språk som “fult” eller “fint”, inte minst p.g.a. att skönheten finns i betraktarens ögon.
Det jag vill med artikeln är att slå ett slag mot de rådande uppfattningarna om finskan som språk, samt att läsaren – i bästa fall – reflekterar över hur han/hon använder sitt eget språk, med största sannolikhet svenskan. Jag tycker det är lite trist att se en myriad engelska ord smyga in i svenskan när det redan finns hur mycket som helst att tillgå och använda.