skrubu

Sama tekstimuodossa:
Paikka: Weeruska, Porvoonkatu 19 (kartta)
Päivämäärä: perjantai 12.12.2008
Aika: klo 18.00 ja siitä eteenpäin.

(Vapaaehtoinen, mutta suotava, ilmoittautuminen Blogimiittiblogissa tai Lärvikirjassa. Kiitos kaunis.)

Ravintola on pimeä, sitä remontoidaan. Seinällä on A4-arkki jossa lähinnä oranssin sävyjä. Se on Petja Jäppisen uuden ravintolan tuleva värikartta. Minäkö tein sen?

Siirryn kadulle. Ravintolaa vastapäätä on Seppäsen omakotitalo. Kävelen tien yli ja katson Seppäsen etupihalleen tekemää taideteosta joka on maalattu olemassaoleville urbaaneille pinnoille ja koostuu monesta sisäkkäisestä sinisestä kehyksestä. Se on mielenkiintoinen tilateos joka yltää ulko-ovelta nurmikon ja jalkakäytävän yli lähimmäksi pysäköidyn auton konepellille asti. Rohkea veto maalata jonkun autoa, ajattelen.

Kävelen kioskille joka on enemmänkin torikoju. Siinä jonottaessani (en tiedä miksi jonotan), huomaan David Hasselhofin lorvailevan tyhjässä tilassa tuotteiden vieressä. Tervehdimme (olemme näköjään tuttuja). Kyselen miten menee. David vastaa kiroillen, että huonosti. Totean nähneeni videot netissä. Päätän lohduttaa miestä 50 euron setelillä. David ottaa setelin, nousee pois kojusta ja sanoo: ”Mennään autolle”.

Käy ilmi, että Seppäsen taideteos on maalattu Davidin autoon eikä se oikein ole herran mieleen. Vaikka David on vihainen lähdemme kuitenkin ajelulle. Hasselhof ojentaa minulle minigrip-pussin jossa on jotain joka on kinofilmirullan kokoinen ja tuntuinen. Kerron setelin olleen lahjan. David toteaa vain, että lahjapa hyvinkin. Ostinko juuri huumeita?

Olemme Hasselhofin kanssa metsässä. Siellä on nainen joka rapsuttaa puupalaa partaterällä.

Herään. Olipas outo uni.

Perjantaina 5.9. klo 18.00 alkaen blogitapaaminen Weeruskassa (kts. myös Facebook).

Paikalla Illuusia, Lotta, Veera, Karri ja Nikke sekä allekirjoittanut. Lymyilimme amfiteatterin yläpuolella, pienten puiden varjossa, suojassa paahtavalta auringolta. Kertakäyttögrilli toimi loistavasti. Kylmälaukuksi viritelty reppuni piti rosén kylmänä pitkään, todella pitkään. Ruokatermos on oiva astia jääpalojen säilytykseen piknikillä. And then there were four. Hipsimme puolen yhdeksän aikoihin kohti jatkopaikkaa jonka baarikaappi kuulemma kunnossa, niin ulkonäön kuin myös sisällön puolesta. Istuimme parvekkeella. Istuimme olohuoneessa. And then there were three. Yhdeltätoista tunsin itseni kohtalaisen juopuneeksi ja lähdin kotiin.

Mukavaa oli. Keskustelujen aiheet jätettäköön paljastamatta.

På torsaden samlades en grupp bloggare, på Maris inbjudan, till Nousu. Första sponsorerade bloggträffen, för mig åtminstone, där Björn Hammar (mycket osynlig på nätet, hittar inte något vettigare att länka till än detta (via)) bjöd på ett par öl och berättade om Taivas Innovations och Igglo. Troligen fanns det något substans i det han sade, men jag tyckte att jag inte riktigt förstod vad det var. Något om innehåll och social media… bloggar… men det liksom inte materialiserades. Sådär som i Star Trek när teleportapparaten strejkar (det glittrar i luften och låter rätt men inget förflyttas) eller när man talar om web 2.0. Jag skulle så ha vilja säga högt ”More matter, with less art”. Vilket jag ju nog gjorde också. På toan.

Helt trevligt att träffa bloggare igen (eller vissa för första gången), och gratis öl är ju oftast helt en bra sak, men kanske jag hade väntat mig något annat (typ pengaregn :), mera (information) eller konkret (fakta) av sponsoren.

Och helt intressant att höra vad Hammar hade att säga efter det officiella talet om tagging, om att vara supporter eller anhängare… ett och annat om nätet och också livet utanför det. Satt och lyssnade lite, kastade in ett par kommentarer.

Men så var det något där som inte riktigt lät rätt. Det var om bilder på Flickr. Att människor där publicerar närmast bra bilder och hur de bilder man lägger ut på nätet beskriver ens person. Jag tyckte att där brast logiken, men fick inte in ett ord i diskussionen just då.

Jag skulle nämligen inte våga påstå att alla publicerar bara bra (/sina bästa) bilder på Flickr. Att påstå det leder till två frågor. Vad är en bra bild och varför publicerar man bilder på nätet?

Att definiera en bra bild är väl ganska så omöjligt. Var och kan ju ge sin subjektiva syn, men konsensus om saken lär man inte få till stånd. Därför är det ju intressantare och mer motiverande att tala om intressanta eller ointressanta bilder, inte bra och dåliga.

Dessutom är godhet och dålighet mycket kontextbundna begrepp. En bild kan vara dålig som porträtt men bra som tapet, passa dåligt in i en bildserie men vara bra som pärm på en CD-skiva. Dålig på skärmen, bra på papper. Dålig för att jag inte gillar oliver, bra för att den inte föreställer något. Dålig för att många gillar bilden, bra för att många gillar bilden.

Okej. Om man då vet att bilder är varken bra eller dåliga utan intressanta eller ointressanta och det är en mycket subjektiv sak, kommer vi till frågan om varför man publicerar bilder på nätet.

Behovet eller motivet att publicera bilder på nätet är lika med de motiv och behov var och en har. Det finns inte en eller två, utan miljoner (kanske även mer). Miljoner olika orsaker. Miljoner olika synsätt, åsikter och behov.

Jag publicerar bilder för att de är behandlade, eller för att de inte är behandlade. För att de skall meddela en känsla, eller för att de inte skall meddela en känsla. För att bilden förstärker en minnesbild från en resa eller fest. För att bilden helt enkelt är så skit att det är till och med roligt att publicera den. Varje bild kan ha sin orsak. Eller även flera. Eller ingen.

Om man då inte vet varför någon har publicerat bilder på nätet, inte vet bakgrunder eller motiveringar. Hur kan man då samla ihop fakta om personen?

Man kan inte.

Man kan ju anta, men det är ju inte fakta. Man kan bygga upp sin egen vision om hurudan personen som publicerar bilder på nätet är. Fantisera, kritisera. Tycka om någons bilder och tro sig veta något om fotografen. Men det är nog alltför subjektivt för att stämma.

Vem vet dessutom om bilderna på Flickr representerar någons hela bildliga uttryck eller bara en del? Kanske man väljer vilka bilder som publiceras? Kanske man använder Flickr endast för egna skitbilder. Eller experiment. Eller egna bra bilder (vad det än må vara). Kanske där bara finns en procent av allt som någon fotograferar, och det kan väl vara tusentals bilder det.

Och just det är det fina med det som kallas web 2.0 och social media. Man kan använda det på så många olika sätt. Det finns verktyg men ingen tvingar att använda dem enligt en viss schablon. Man får vara kreativ, men man behöver inte. Man kan kombinera innehåll från olika verktyg, eller låta bli. Frihet att välja.

Tror inte det är någon idé att länka till precis alla som var på bloggträffen igår (det skulle bli en alltför lång lista), trots att sällskapet var, som vanligt, mycket angenämt. Däremot är det kanske intressantare att länka till de jag träffade nu för första gången. Eller åtminstone tror jag att det är första gången… kan inte alltid komma ihåg vem jag träffat och vem inte.

Hej på er Viive (inkl. Kylskåpspoesi), Helen, Eufemia, Sami, Hurina och Kriisi.

Och så hörde jag att åtminstone Kervå fanns på plats, fast för mig verkade han osynlig (men på något sätt lyckades han ta en bild på min rygg) och Junakohtaus, som jag såg men aldrig talade med.

Har jag glömt någon? Det är fullt möjligt. Vi var så många där. Träffade nog antagligen inte alla.

Liknar jag Sedis?

Mitäs ennen luettiin kun ei ollut salakuunneltua.fi? No, vähän vastaavaa matskuahan oli Hesarin Erikoinen Tapaus -palstalla. Lueskelin sitä aikanaan lehden verkkosivuilta. Nyt se ei löydy saitin navigaatiosta, mutta onneksi ystävämme Google osasi opastaa oikeaan osoitteeseen.

Lähetin palstalle kerran yhden tekstin. Siitä on noin kolme ja puoli vuotta. En tiedä julkaistiinko sitä koskaan. Silloin ei ollut minulla blogia. Nyt on, joten julkaisen tämän nyt tässä:

Bussissa talvella 2002, matkalla töistä kotiin. Pari riviä edempänä puolityhjässä bussissa istuu noin kymmenvuotias poika isoäitinsä kanssa. Kaksikko keskustelee jostain. Poika käyttää oikein miehekkäitä voimasanoja ja huomaan kuuntelevani selitystä liian pienestä viikkorahasta. Isoäiti pysyy rauhallisena kuin viilipytty ja tokaisee jotain tyyliin: ”Mutta kun et itse siivoa huonettasi, niin äitisihän voisi lopettaa viikkorahan maksamisen kokonaan”, johon poika vastaa, ääntään kohottamalla, samalla hiljentäen koko bussin: ”No millä helvetillä mä sitten elän?!”

Ja sitten onkin aika lähteä blogimiittiin.

Kirjoitan tämän suomeksi, jotta Karilla ei menisi tulkintaan montaa ylimääräistä tuntia näin lauantaina.

Raporttien määrän vähäisyys on hämmentävä. Hiljaista on blogolandiassa, vaikka eilen (ja hiukan tänäänkin) ei ollut. Toveri oli täynnä sitä. Viittaan tietenkin ravintolaan Kalliossa kukkulassa, joka oli täynnä jos jonkinlaista bloggaajaa. Salakavalasti illan mittaan suurentunut joukko täytti toverin peräpuolen kuin [täytä tähän mielestäsi sopiva metafora]. Tavalliset kuolevaiset muilutettiin itäseinän viereen oo|oo:n toimesta, mutta takanurkkaan pesiytyneet, romanttista iltaa viettävät viiniä lipittivävät salarakkaat, jaksoivat yllättävän urheasti kestää mm. kaikenlaista soopaa ja mainontaa. Julkkisrakkaat näyttivät viihtyvän oikein hyvin ja mukavaa seuraa olivatkin.

Liekö erään hangöraundjäsenen kommentti siitä että pitämäni sediksen blogi (häh, siis mitä vit..?!) on raskaslukuinen (ai niin, Julius tästä oli puhe), jättänyt minuun sedis-karmaa™ niin että eiliseen palaan maailmaani mahtui niin raparperia ja kansalaisia kuin lupauksia sekä hiukan typojakin? Ehkä. Ehkä ei.

Vaikka Jannen kanssa olimme visusti päättäneet että pidämme hiljaisen minuutin kun vuorokausi waihtuu, meni hetki huomaamatta ohi. Seksillä oli osuutta asiaan (mutta millä tavalla?). Vanhenimme kuitenkin. Niinhän me kaikki.

Aika aika paljon jengiä oli. Kenenköhän kanssa en jutellut? Lähdin jossain vaiheessa. Ehkä ensi kerralla?

Ja tätä raporttia hitaasti naputellessani ja kahvia nautiskellessani on näköjään joku muukin jo herännyt…

Päivitys: päivitys ja toinen, sitä mukaan kun muiste palailee…