Idag tyckte busschauffören att det inte var värt att stanna på alla busshållplatser.
På Runebergsgatan stannar bussen långt före hållplatsen. Människorna står vid dörrarna och väntar. Inget händer. Så trycker chauffören gaspedalen i bottnet och susar förbi hållplatsen. En tant faller nästan omkull. En del av de som vill stiga av ropar med förtvivlad röst. Panik. Vissa svär. Så stannar bussen, bromsar nästan tvärt. Tanten håller på att falla igen. Dörrarna öppnas. Ett gäng förbannade människor stiger av bussen.
Ett par hållplatser senare. Signalljuset lyser gult: pysähtyy, stannar. Chauffören saktar inte ner farten vid hållplatsen. Jag hojtar samtidigt som en annan passagerare. Hoj! Kusken! Stanna! Vi vill av! Bussen stannar mitt i körfilen. Efter en liten, demonstrativ, fördröjning öppnas dörrararna. Det känns skönt att stå på gatan.
Undrar om chauffören hade en lika dålig dag på jobbet som jag idag?
Ookkei, tästä se sitten lähtee…