Mieleni ei tekevi,
aivoni nukkuvi,
lähtemättä laulamahan,
sanojen sormista irtomatta,
ranteiden rennosti runoilematta,
blogivirttä rustaamatta.
Aamuni sateeseen sulavat,
puiden lehdet putoelevat,
asfaltille kerkiävät,
kännykällä kuvaantuvat.
Tahmeeta
Tycker mycket. Lehdet elävällä pinnalla, koiran selässä, hevosen? Voisi yhtä hyvin olla. Ollut. Väsynein silmin katsottuna.
Tykkäsin. Paljon. Värttinä meets CMX tuli runosta mieleen.
Kerikiävät rusahti korvaan ilkeästi.
Varmaan rusahti. Korjasin.
Nythän tajusin että otsikoksi olisi pitänyt laittaa Valivala.
Se on sitten varma syksy kun sulta tulee runoja ja aamut peittyvät sumuun ;)
Hyvät hyssykät, olenko näin ennalta-arvatava?
Gillar verkligen bilderna! Även om min finska inskränker sig till att “ana” att det handlar om något kladdigt och kletigt …
Close but no cigar. Det är egentligen en omskrivning av Kalevalas första rader och det handlar om hur segt det är att skriva (trots att kladdig eller kletig också är korrekt översättning av ordet tahmea) och om löv som faller och blir fotograferade, med mobiltelefon.